lillaigelkotten

Badar rätt mycket nu, för det verkar vara det enda som hjälper mot min foglossning. Fick ganska snabbt lite sällskap utav Rut som är världens nyfiknaste.

När syskonen flyttat får man ta det som finns att tillgå när man är bus-sugen.

Jag har alltså inte kastat ut dom, utan nu har dom alla flyttat till sina nya hem, förutom lilla tant Brun (blivande Rut) som ska stanna här hos oss. Här är dom sista bilderna jag tagit på gänget. Känns lite sorgligt men otroligt skönt och trevligt att dom kommer till bra hem där dom får alla uppmärksamhet dom förtjänar (blev lite intensivt med sex katter nu mot slutet :))

Kattungarna har haft begränsade utrymmen att röra sig på, men idag öppnade jag dörren ut från våra tre rum för att låta dom möta lite nya vardags saker :).

En liten mysig bild med två av kattungarna. Mamma verkar vara den bästa huvudkudden.

Hur Kunde Du? Av ©Jim Willis, 2001

När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta. 
Du kallade mig ditt barn, och trots antalet skor jag tuggade sönder och några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän. 
När jag var \"dum\" hund, pekade du ditt finger mot mig och frågade: \"Hur kunde du?\"
- men sedan veknade du och la mig på rygg och gosade med mig. 

Det tog lite längre tid än väntat för mig att bli rumsren, för du hade väldigt mycket att göra, 
men vi klarade av det tillsammans. Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt vid din sida och lyssnade på ditt snarkande, lyssnade på dina lugna andetag och hemliga drömmar, och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än så här. 
Vi gick långa promenader i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass (jag fick bara våfflan för \"glass är inte bra för hundar\" sa du), jag tog långa tupplurar i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagen. 

Så småningom började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär, 
och la mycket tid på att leta efter en människovän. 
Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser, 
klagade aldrig på dåliga beslut, jag viftade på svansen och visade glädje då du kom hem, 
och jag blev lycklig för din skull när du blev kär. Hon, numera din fru, är inte en \"hundmänniska\", 
men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, visade henne tillit och lydde henne. 
Jag var lycklig därför att du var lycklig. 

Sen kom människobarnen, och jag delade din glädje och lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade, och jag ville ta hand om dem också. 
Det var bara det att hon och du var oroliga att jag skulle skada dom, och jag tillbringade mesta tiden förvisad till ett annat rum eller en hundbur. 
Åh, som jag ville älska dom, men jag blev \"fånge i kärleken.\" När dom blev äldre blev jag deras vän. Dom hängde i min päls då de försökte stå på egna ben, petade med fingrarna i mina ögon, 
undersökte mina öron, kysste mig på nosen. 
Jag älskade allt som hade med dom att göra och deras beröringar, ditt kel med mig var numera så sällsynt- och jag skulle försvara dem med mitt liv om det så behövdes. 
Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten. 

Det var tider då andra frågade om din hund, och du visade stolt det foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig. De senaste åren svarade du bara \"Ja\" och bytte sedan samtalsämne. Jag hade gått från att vara din hund till bara en hund, och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra. 
Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad, och du och de ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din familj, men det fanns en tid då jag var din enda familj. Jag var jätteglad över bilturen (precis som i början av vårt förhållande) tills vi kom fram till djurhemmet. Det luktade hund och katt, rädsla, och hopplöshet. 
Du skrev under lite papper och sa: \"Jag vet att ni kommer att hitta ett fint hem till henne.\" 
Dom skakade sina huvuden och gav dig en ansträngd blick. Dom inser att för en medelålders hund, även med papper så är det nästan omöjligt. 
Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls medan han skrek: \"Nej pappa!!! Snälla, låt dom inte ta min hund!\" Och du var orolig för honom, och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap och respekt för liv! 

Du gav mig en avskedsklapp på huvudet, undvek mina ögon, och artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig. Du hade en tid att passa, och nu har jag en också. 
Efter att du gått sa de snälla flickorna att du säkert visste om att du skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem. 
Dom skakade sina huvuden och sa: \"Hur kunde du?\"
Dom är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter. Dom matar oss, naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sedan. 
I början då någon passerade min bur, pirrade det i magen och jag tänkte och hoppades att allt detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var någon som brydde sig, någon som kunde rädda mig. 
När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade. 

Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen, och jag följde henne snällt genom korridoren till ett annat rum. Ett obehagligt tyst och tomt rum. 
Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron, och sa till mig att jag inte behövde oroa mig. 
Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som skulle hända, men det var också en känsla av lättnad. 
\"Kärlekens fånge\" hade nu nått slutet. Jag var orolig för henne, sådan är min natur. 
Bördan vägde tungt för henne, och det känner jag till, på samma vis som jag kände till alla dina sinnesstämningar. Försiktigt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan. Vant stack hon in nålen i min åder. När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade: \"Hur kunde du?\"
Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa \"Jag är så ledsen.\" Hon kramade mig, och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv - en plats med mycket kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden. 

Och med den sista lilla kraften jag hade försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt: \"Hur kunde du?\" inte var riktat mot henne. 
Det var dig, min älskade husse, jag tänkte på. 
Jag glömmer dig aldrig och kommer att vänta på dig i all framtid. 
Måtte alla i ditt liv fortsätta att visa dig så mycket lojalitet. 

© Jim Willis Några ord från författaren; 
Om \"Hur kunde du?\" fått dig att gråta när du läste det, som det fick mig att göra när jag skrev det, därför att det är den sammansatta historien om miljoner av \"ägda\" husdjur som dör varje år i amerikanska och kanadensiska djurgårdar. 
Den som vill ha denna text är välkommen att använda den för ickekommersiellt bruk, 
så länge copyrighten respekteras. 
Hjälp oss att informera, på hemsidor, i tidningar, på djurgårdar och veterinärklinikernas anslagstavlor. Tala om att det beslut man tar att skaffa ett husdjur i familjen är ett viktigt beslut med ansvar för ett liv, att djur förtjänar vår kärlek och omtanke, att finna ett nytt hem för vårt husdjur är vårt ansvar och om vi behöver hjälp med omplacering finns goda råd och stöd att få hos olika djurskyddsföreningar. 

Att allt liv är värdefullt. Gör en insats för att stoppa dödandet och uppmuntra steriliserings- och kastreringskampanjer i avsikt att förhindra oönskade djur. Av ©Jim Willis, 2001

Har försökt ta bild på kattungarna en och en, men det är inte det enklaste. Alva (kattmamman) är snabbt där och hämtar tillbaka dom till bolådan. Jag gjorde ett försök när jag ändå vägde dom, men en vågskål är inte det optimala porträtt rummet. Dom ser bara ut som lite ludd :) här är dom iaf; en pojke och tre flickor.

Måste bara lägga upp lite bilder på mina små katter. Höll på skratta ihjäl mig när dom upptäckte den tomma kartongen och började leka som galningar med den. Valli (den gula) såg ut som en liten krokodil där hon låg på lur i kartongen och man såg bara öronen och ett par lysande ögon. Ingen av bilderna är arrangerade, utan dom hoppar själv upp och ner ur lådan. :)

En liten hyllning till mina kära små damer. Två knäppa brudar som älskar att göra konstiga saker och sova på konstiga sätt och ställen. <3

Valli sover gärna i kastrullen

Alva väljer helst kudden

Valli myser i solen

 

Våffel-Valli

 

Aladdin, en urtjusig kille från vår egna uppfödning har nu blivit stor. Har idag ägnat mig åt att fixa upp honom hos de andra avelshanarna på burmasidorna. Känns lite som en kontaktannons, eller att jag driver en bordell... ;) Bara Aladdin är nöjd och inte blir ledsen om inga kattkvinnor hör av sig. Fast det tror jag kolla vad snygg han är på sina pose bilder som min pappa tagit på honom. En riktig kattkarl eller hur?

Kolla även in mina katters hemsida: http://www.sagoskatten.snabber.se/

Oj oj nu var det riktigt länge sedan jag skrev. Skärpning!

Var ledig igår men det blev en lång dag. Jag och Philip har ett tag nu pratat om att kastrera ena av våra kattdamer för hon löper ca 1 vecka en gång i månaden, inte helt roligt. Hon gör det dessutom väldigt dramatiskt med högljuda nattliga serenader och sexförfrågningar till allt som rör sig...(mot slutet, desperat även till allt som inte rör sig.) Då hon ett kort tag höll sig lugn var nu i somras då vi var tvugna att sätta katterna på p-piller. Något vi inte vill ska vara en vana (cancer). Nu under senaste löpet blev hon totalt nipprig och var överallt, varken åt eller knappt sov (vilket vi inte fick göra heller) kände vi att nu får det vara nog för hela familjens trevnad och välmående. Så i går morse lämnades hon in till Södradjursjukhuset, där hon fick tillbringa dagen.
Det var en ganska surig, trattbeklädd katt vi fick tillbaka. Jag hoppas hon kommer förlåta mig.

trattkantarell?

Sedan på kvällen tror jag fick en släng av husmorsdjävulen i mig, vilket resulterade i 30 kåldolmar(första gången man gör det i sitt liv) och massa grönsaksgryta av den överblivna kålen... Samtidigt som jag titta på Idol och dammsög... Ibland undrar man hur galen man egentligen är och då ska tilläggas att man är gravid i v25. Jösses, gott blev det iaf.

Att vi numer har balkong är väldigt uppskattat hos dom lurviga små damerna. Inga möbler än, men en kartong funkar alldeles utmärkt att sola och spana ifrån.